Jan-Erik Juto skulle egentligen inte bli läkare. Han utbildade sig på KTH och tog examen i teknisk fysik. Examensarbetet handlade om matematik, ett ämne långt från den kliniska verklighet som en dag skulle bli hans vardag.

Men det var något som skavde. Samtidigt som Jan-Erik och de andra teknisterna på Valhallavägen studerade matematik, fysik och kemi, läste Jan-Eriks bror, enäggstvillingen Nils, medicin på Karolinska Institutet. 

Det var när Jan-Erik bläddrade i broderns böcker som insikten kom. Detta – människan och hennes mående – var vad han ville ägna sitt liv åt.

Det blev aldrig någon ingenjörskarriär för Jan-Erik. Åtminstone har han aldrig haft titeln Civilingenjör på sina visitkort – men det har inte hindrat honom från att utnyttja det han en gång lärde sig under åren på KTH. 

Istället för ingenjörskarriär blev det fortsatta studier, denna gång på Karolinska Institutet. Där tog han så småningom sin läkarexamen, och kom med tiden att specialisera sig inom  öron-, näsa- och halssjukdomar. I den rollen blev han känd för att klara av operationerna som andra skyggade för. Kanske var det hans tekniska intresse och begåvning som lyste igenom.

”På sätt och vis är kirurgi som att laga cyklar”, som han säger själv. ”Men det är klart, följderna av ett misslyckande är oerhört mycket värre. Det finns liksom inget alternativ till att lyckas.”

Läkarkarriären ledde honom också in på forskarbanan. Och där kan man säga att historien om INMEST tog sin början.

Slumpens skördar

Jan-Erik kom att intressera sig för svullnad i näsan. Enkelt uttryckt började han forska på nästäppa och dess orsaker. Detta var under den epidemi av ”sjuka hus” som uppstod – eller åtminstone upptäcktes och uppmärksammades – under 1990-talet. 

Det verkade som om näs-slemhinnor kunde reagera på nivåer av fukt och mögel som låg långt under de gränsvärden som gällde då. Men det fanns inget bra sätt att objektivt mäta svullnaden. 

Tack vare sin ingenjörsutbildning och ett visst mått av envishet, lyckades Jan-Erik konstruera en mätutrustning som åtgärdade den bristen. De första versionerna av utrustningen byggde han själv.

Med hjälp av utrustningen kunde han se att blodkärlen hos personer som vistats i fuktskadade skolor – en av de vanligaste och mest uppmärksammade typen av sjuka hus – alltför lätt släppte igenom vätska. Så småningom såg han också tecken på att det fanns ett samband mellan nervsystemet och inflammationer, och att inflammationerna kunde påverkas av att reta nervsystemet.

Immunologi för lekmän

Innan vi går vidare med historien om INMEST kan det vara på sin plats att ge en orientering av hur immunsystemet fungerar.

Immunsystemet består av två delar. Det ospecifika immunsystemet är det som först angriper ett smittämne som kommer in i vår kropp. Det specifika immunsystemet är långsammare med att komma igång, men blir å andra sidan oerhört effektivt när det väl är på plats. Det är det som lär sig känna igen olika smittämnen som det tidigare stött på.

Tyvärr kan immunsystemet också börja reagera på ämnen som egentligen inte alls är farliga. Det är vad som händer vid allergier. Ibland kan immunsystemet till och med börja angripa kroppens egna vävnader. Det kallas för en autoimmun reaktion. Exakt vad det är som får immunsystemet att agera så är det ingen som vet. En teori är att vissa virus kan förvirra immunsystemet till den grad att det inte längre klarar av att hålla reda på vän och fiende. Men det är än så länge bara en av flera hypoteser.

Vad som än orsakar den autoimmuna reaktionen, ger den upphov till inflammation. Det är i grund och botten samma fenomen som när du sticker dig på ett rosentörne och fingertoppen blir varm och börjar bulta. Den här typen av reaktion ses vid en mängd autoimmuna sjukdomar, som psoriasis, inflammatorisk tarmsjukdom, ledgångsreumatism och många andra. 

Det finns tecken på att många, eller kanske rentav alla, dessa sjukdomar har liknande eller samma orsaker. Ett sådant tecken är, att samma typ av läkemedel hjälper mot väldigt många av dem. Det finns till och med forskare, som funderat på om man kan betrakta de olika diagnoserna som olika manifestationer av samma sjukdom.

Många av kroppens funktioner styrs helt eller delvis av autonoma nervsystemet via vagusnerverna. Immunförsvaret är inget undantag. Därför är det inte så underligt att stimulering av parasympatiska systemet ger effekter även på immunsystem och inflammation. Detta är känt som den så kallade ”cholinergic anti-inflammatory pathway”.  

Inte INMEST – men nästan

Insikten om att retningar av nervsystemet kunde påverka inflammationer ledde till nya funderingar. Kunde detta utnyttjas för att behandla sjukdom? Hur retar man egentligen ett nervsystem på bästa vis? 

Som en naturlig fortsättning på Jan-Eriks studier av nästäppa på 90-talet, var icke-allergisk nästäppa den första sjukdomen som det gjordes en klinisk prövning med behandlingsprincipen att stimulera näsans känselnerver med vibrationer. Studien visade på en minskad nästäppa efter behandling.

Jan-Eriks kollega, neurofysiologen Rolf Hallin, fick på ett tidigt stadium höra talas om tekniken, och påpekade att behandlingen borde testas på migrän. Detta ledde till en pilotstudie om migrän. Ett antal patienter behandlades, med resultat som varierade mellan goda och sagolika. Uppenbarligen var de något på spåren!

En enklare behandling och en förbättrad utrustning 

Att behandla via näsan innebär att det är i ett ganska trångt och känsligt område som behandlingen ges i. 

Den första versionen av nässtimulering med vibrationer var oerhört low tech, och hade sitt ursprung i en akvariepump som modifierats. Utrustningen har utvecklats betydligt sedan dess, men principen är fortfarande densamma. Ett variabelt lufttryck i en slang får en ballong eller blåsa i slangens ände att vibrera. Genom att trycka blåsan mot nervklustret långt upp i näsan stimuleras nerver som leder in till hypothalamus och vaguskärnorna.

Numera är pumpen kalibrerad så att vibrationerna får just den frekvens som visat sig ge bäst gensvar. Hela apparaten har minskat i storlek, så att den får plats i en enhet som enkelt hålls i ena handen. Proben – slangen med blåsan – är nuförtiden tillverkad i ett stycke och så liten att den ger minimalt obehag när proben förs upp i näsan.

Men principen är precis densamma som hos den prototyp Jan-Erik en gång byggde hemma i köket.

Bättre resultat

En sak som dock skiljer dagens INMEST från dess akvariepumpsdrivna ursprung är forskningsresultaten. Då, för mer än 10 år sedan, fanns förvisso en hel del succéartade berättelser från patienter med olika autoimmuna inflammationssjukdomar som behandlats med tekniken, men resultat från medicinska studier saknades.

Idag har vi sådana. Mycket återstår naturligtvis att göra, forskningen är, som man brukar säga, bara i sin linda. Men resultaten av de studier som hittills gjorts är precis så lovande som Jan-Erik hoppades där hemma i köket.

Och fler studier är på gång! 

Mer om genomförda och kommande studier kan du läsa här.

Stöd vår forskning!